Har du någonsin fått frågan “Hur mår du?” och märkt att den som frågar egentligen inte vill höra svaret? Jag har. Många gånger. Det kan verka som en artig och omtänksam fråga, men ofta finns där ett osynligt krav: “Svara kort, lättsamt och gärna något positivt.”

Så när jag svarar ärligt: “Jodå, jag lever. Jag har varit inlagd för min huvudvärk.”
Då blir det för mycket. För öppet. För sant. Och det märks. Blicken flackar. Samtalet byter spår. Det där ögonblicket av “äkta” blev plötsligt obekvämt.

Det här är ett exempel på dubbla budskap. En människa kan säga:
“Jag hatar när folk ljuger!”
Men när någon säger sanningen, blir det för mycket att ta in. Då blir det tyst. Kallt. Ibland till och med avståndstagande.

Jag märker det i fler sammanhang. Människor säger:

“Du ska vara dig själv!”
“Säg vad du tycker!”
“Det är okej att ha olika åsikter.”

Men det de menar är ofta:

“Var dig själv – så länge det passar mig.”
“Säg vad du tycker – om du tycker som jag.”
“Det är okej att ha olika åsikter – bara inte när det gäller det här.”

Så jag anpassar mig. Mjukar upp mina ord. Tänker igenom mina svar noggrant. Inte för att jag vill, utan för att jag märker att min ärlighet kostar. Den kan göra människor obekväma, arga, eller kalla. Och det tar energi.

Det är tröttsamt att behöva läsa av människor hela tiden. Att veta att det inte är vad de säger som gäller – utan vad de egentligen menar. Och jag undrar:
När blev det så fel att bara vara ärlig?

Jag är trött på dubbla budskap.
Om du frågar hur jag mår – var beredd på att höra svaret.
Om du säger att jag ska vara ärlig – bli inte arg när jag är det.

Vi säger att vi vill ha äkthet. Men kanske är det bara något vi lärt oss att säga – utan att riktigt mena det.