De senaste dagarna har jag gråtit mer än jag vill erkänna. Inte bara på grund av huvudvärken, utan på grund av stressen och pressen. Alla vill något. Vården har sina mål. Anhöriga har sina tankar. Andra människor kommer med råd om vad jag borde göra, hur jag borde göra det och vad som vore bäst för mig. Ett råd är inget problem. Men tänk dig att tolv personer ger varsitt råd till en och samma människa. Ibland säger råden dessutom emot varandra. Vem ska jag då göra nöjd? Varje person ser sitt eget råd eller önskemål. För den personen kanske det är en liten sak. Men jag känner summan av allting. Till slut försvinner min egen röst bland alla andras. Vad vill jag? Vad behöver jag? Vad klarar min kropp idag? Det är de frågorna jag önskar att fler ställde innan de berättar för mig vad jag borde göra.

Jag säger inte att människor inte får ge mig råd. Självklart får de det. Men jag kan inte leva efter tolv människors olika viljor samtidigt. Jag behöver uppmuntran när något fungerar. Jag behöver få höra att det jag faktiskt klarar är bra. Och framför allt behöver jag få vara delaktig i besluten om mitt eget liv. Fråga mig vad jag vill. Fråga mig vad jag klarar. Lägg inte automatiskt ytterligare ett krav ovanpå isberget. Ibland gör jag faktiskt så gott jag kan.