Denna vecka har varit både lugn med också händelserik. Har avslutat boken som Mia Parnevik skrivit. Påbörjat den tredje boken som Maggie Hartley har skrivit.
Fick tips om en bok som två ambulanssjukvårdare skrivit. 80 år på 90 sekunder.
Har beställt hem den. En av dem har kört mig ett fåtal gånger. Länk till boken hittar du HÄR
På tal om ambulans, åkte jag med ambulansen till sjukhuset igår fredag, pga yrsel. De gjorde inget mer än att observera mig i flera timmar.
Avslutar med att ge er bild på veckans väder. Vi har haft ganska mycket snö. Den börjar försvinna.
På julafton fick jag boken Inte utan min dotter i julklapp. Den är 400 sidor lång. En tjock bok med andra ord. Jag valde istället att se filmen. Har du inte sett filmen eller läst boken, hoppas jag att du gör det.
Den handlar om en iransk pappa som tar med familjen till Iran för att söka jobb som läkare där. Han fick sparken från jobbet i England. Det blir början på ett tufft liv för hans fru och barn, som under flera månader försöker att ta sig ut ur landet och tillbaka till England. Utan sin man.
Boken jag läser/lyssnar på just nu.
Årets läsutmaning har börjat. Jag har hittills avverkat den första boken av hundra totalt. Mia parnevik verkar vara en snäll människa. Hon har läst in boken. Jag blir lugn av att lyssna på hennes röst. Hoppas hon får möjligheten att läsa in fler böcker.
I måndags var jag tillbaka hos sjukgymnasten för att kontrollera knäet och om hon denna gång kunde se vilka skador som knäet fått. En misstänkt skada på Menisken blev domen. Hon skickade med mig några övningar. Däribland en övning som går ut på att sträcka ut benet med ett band som ger lite motstånd. I tisdags var det dags att påbörja träningen. När jag gjort 15 repetitioner inser jag att jag tränar höger knä som är det friska knäet istället för det vänstra som är det som är skadat.
Snön har kommit till “Schlätta” vilket inte underlättar när man går på kryckor. Måste gå med kryckor vid längre sträckor. Bara en sådan enkel sak som att handla mat gör det hela mer problematiskt.
I måndags åkte jag ambulans 26 mil när jag haft sprängande huvudvärk i flera dagar som bara blev värre ju längre tiden gick. I en av ambulanserna fick jag en nalle. Kanske låter fånigt, men jag har ALDRIG fått det under alla år som jag har åkt med dem.
Det allra första mjukisdjuret blev en beige kanin.
På sjukhuset fick jag en färgstark räv. Konstig vinkel på bilden.
RÄKNA UT MIN KÄRNTEMPERATUR.
Jag har aldrig kollat upp vad min egen kärntemperatur faktiskt ligger på när jag är frisk. Det enda jag vet är att vården är noga med att det räknas som feber vid 38 grader. Det här med vart den egna gränsen går vid feber varierar mellan olika individer och en del är låg tempare. Tycker absolut att vården inte ska vifta bort en människa som kommer in med feber vid 37 grader.
Ska bli extra spännande att under tre dagar varje morgon ta tempen och räkna ut genomsnittet och det blir min kärntemp. Min kärntemp är: 36.8. och jag har feber vid 37.4. Alla har olika gränser för när de har feber eller inte.
Boken handlar om 12 – åriga Ruth som placeras och får bo hos Maggie och hennes familj. Läs den.
ÖRONPROPPAR FÖR KÄNSLIGA ÖRON SOM ANVÄNDS I VARDAGEN
Har sovit första natten med mina Sensoplugs. Har testat att sova med andra öronproppar. De ramlade ur örat hela tiden. Sensoplugs gör inte det. De ligger still i örat.
Senaste veckan har varit tuff. Fylld av smärta och begränsad rörlighet. Jag ramlade av pallen vid senaste lektionen på ridskolan. Gissar på att det är en konsekvens av senaste tryckinställningen av Gravitationsassistenten. Jag ramlade bakåt när jag skulle sätta foten i stigbygeln. Knäet knakade till när jag slog i marken. Har därför tvingats gå på kryckor. Mjukdelsskador blev domen och 1 – 2 veckors vila. Har därefter inte kunnat stödja på knäet eller foten de första dagarna.
I onsdags firades jul här hemma. Här är en liten titt på vad jag fick i julklapp.
I tisdags var jag på ett återbesök hos Neurokirurgen, som skrev ut en ny medicin för min höga puls. Det kan vara en orsak till huvudvärk. Har ofta ett relativt högt tempo i vardagen när jag gör något. Tider ska passas. mat ska handlas och lagas, Boendestödet kommer hit. jag ska till stallet. Ska tvätta och städas och ORKA vara social. Samt klämma in tider hos läkaren och göra MR. De i stallet ser på mig att jag är stressad. Det blir jag av alla tider som ska passas och saker som ska göras mellan det. I skrivande stund är pulsen där den ska ligga.
På tal om mediciner, köpte jag min huvudvärksdagbok frånPersonlig almanacka.Det känns skönt att ha ett system som gör det lätt för mig att se mönster som att mediciner inte biter på smärtan inom två timmar. Vilka mediciner funkar, Vad funkar inte. I vilket läge på kroppen är jag smärtfri?
Igår var det lördag och jag bestämde mig för att beställa det där soffbordet jag har tittat på ett tag. Här kommer en bild på hur det skulle kunna se ut här hemma. Tyvärr kan jag inte placera bordet som bilden visar. Min Divan är i vägen.
Jag har börjat testa två enkla sätt att få bättre koll på min kropp och mina portioner:
en kroppsskanner (Vellafit) och
att använda min egen hand för att bestämma portionsstorlek.
Det här är inget “dietprojekt”. Jag vill kunna äta allt jag gillar, men i mängder som passar min kropp och inte en generell norm.
Vellafit – se sin kropps utveckling
Jag använder en kroppsskanner hemma som mäter bland annat fettprocent, muskelmassa och vikt. Det hjälper mig att följa min utveckling på ett lugnt och konkret sätt, utan att stirra mig blind på vågen.
Handflatan – en personlig metod
Tallriksmodellen utgår från en genomsnittlig person. Jag är 143 cm lång, och märker ofta att portionerna många rekommenderar är för stora för min kropp.
Handflatan-metoden är enklare:
Handflatan = lagom mängd protein (kött, fisk, ägg, schnitzel)
Nnäven = lagom mängd kolhydrater (pasta, ris, potatis, bröd)
Kupade handen = frukt och grönsaker
Tummen = fett (smör, olja, sås)
Det gör att jag kan äta normalt, utan att mäta eller räkna kalorier.
Så här ser det ut i praktiken
Ett exempel är det här brödet. Det är större än min handflata, så jag delar det i två och äter en halva. Resten sparar jag till ett senare mellanmål.
Vattenmelon är tvärtom – en bit som får plats i min handflata är en perfekt portionsstorlek. Det känns skönt att veta att jag inte behöver undvika frukt, bara anpassa storleken.
Ett ägg är ungefär en handflata stort för mig, så ett ägg räcker som ett enkelt mål eller som en del av en måltid.
När jag äter smörgås, pasta, schnitzel eller havregrynsgröt använder jag exakt samma princip: min hand avgör, inte någon generell rekommendation.
Mindre portioner – men inte mindre mat
Jag KAN ÄTA allt – men i portionsstorlekar som passar mig.
För mig handlar det inte om förbud. Jag får äta leverpastejsmörgås, gröt, melon, kvarg, pasta och ja – godis också. Det enda jag gör är att följa handen som “mått”.
När jag har mycket hunger på kvällen äter jag upp den andra halvan av smörgåsen. Det finns inga regler som säger att jag ska gå hungrig – tvärtom.
Det här är inte bantning. Det handlar om att hitta ett sätt att äta som gör att jag mår bra och samtidigt tappar fettmassa.
Varför jag valde detta istället för dieter
Jag har testat:
LCHF (för mycket förbud)
Medelhavskost (för mycket mat jag inte gillar)
Tallriksmodellen (för stora portioner för min kropp)
Handflatan-metoden gör det enkelt att äta ALLT – bara i rätt mängd.
Jag vill inte ha en kosthållning som bygger på förbud eller stress, utan något som är hållbart och som passar min längd och min vardag.
Min vecka med handflatan
Den här veckan testar jag handmetoden fullt ut. Det ska bli spännande att se:
Idag när det här inlägget publiceras, har jag planerat in att tävla igen. Denna gång på klubbnivå. Senaste tävlingen fick jag den största rosetten jag någonsin sett.
Den här gången ska jag använda samma taktik som sist. Ta en väg i taget.
Den sista träningen hölls i onsdags.
Utöver det kom min ljusbricka i marmor hem. Den är så fin.
Hittade den på ett ställe. Jag har även läst ut dessa böcker:
De senaste två veckorna har jag bytt inredningsstil och färger. Från en färg per rum till fyra olika färger som ska kombineras med varandra i hela hemmet. Redan nu börjar känslan koma fram som jag vill åt: Hotell och mysigt.
Här kommer några bilder på hur det ska se ut:
Först ut är Vardagsrum/pysselhörna
Näst på tur: Sovrummet
Idag har det rummet en beige ton.
Köket är redan i blå färg, så det är bara hallen kvar. Där byts mattan ut:
Det blir ett lyft för hela lägenheten. Vad tycker du? Kommentera nedanför.
