Alla de tre böckerna på bilden ovan, berörde mig men på olika sätt.
Den första: 80 år på 90 sekunder, Fick mig att inse att ambulansen inte alltid är villiga att hjälpa sina patienter, fastän behovet finns.
Den andra boken: Försummad, handlar om Jamie vars mamma inte är gammal nog att ta hand om ett barn. Han placeras hos Cathy Glass i några månader.
Den sista boken: Innan jag glömmer är skriven av Nina Gunke som bl.a spelat Rebecca i skilda världar. Hon fick alzheimers för några år sedan. Hon gick ut med det i TV 4 :s Nyhetsmorgon och berättade och via den här boken. Modigt av henne. Hon får hjälp att klä på sig, vet inte hur man tar på sig klöder längre. Kanske inte heller lagar mat.
OM BOKEN: Lilla Jamey placeras akut hos Cathy, bara två dagar innan julafton. Polisen och socialtjänsten har inget annat val än att omhänderta den tvååriga pojken som blivit lämnad ensam en hel natt medan hans mamma varit ute och festat.
Pojken är rädd, hungrig, tillbakadragen och längtar efter trygghet och kärlek. Jamey är liten för sin ålder och efter att ha tillbringat alldeles för mycket tid i sin spjälsäng, som hans mamma använt som bur, har han även svårt att gå.
Cathy och hennes familj knyter snabbt an till pojken. Men när han väl funnit sig till rätta och börjar göra framsteg, träder ett nytt hot fram. Coronaviruset och de medföljande nedstängningarna förändrar allt.
Cathy Glass har varit familjehemsförälder i över tjugofem år och har under denna tid tagit emot fler än etthundrafemtio barn i olika åldrar och med varierande bakgrund. Hon håller kurser för familjehemsföräldrar och tar fram nya arbetsmetoder och riktlinjer. Cathy har tre egna barn, varav ett, Lucy, adopterades efter en lång tids familjehemsplacering.
VAD BERÖRDE MIG MEST? Att den unga mamman inte brydde sig alls om Jamie som är försenad i utvecklingen när han kommer till Cathy. Varför skaffa barn om ett liv med droger är viktigare? Det gjorde mig förbannad. Är glad för att han fick komma akut till Cathy och hennes dotter Paula, som han snabbt tyr sig till.
Boken 80 år på 90 sekunder är en gripande skildring av livet inom ambulanssjukvården, författad av två erfarna sjuksköterskor, Jonas Åsberg och Kåre Karlsson. Med 80 års samlad erfarenhet, destilleras yrkets intensitet ner till berättelser om möten, beslut och de osynliga krafter som formar liv. Genom deras personliga perspektiv får vi en inblick i den kaotiska tillvaron där sekunder kan avgöra liv och död.
Inte bara yrkeslivet, utan även de mänskliga aspekterna ställs i ljuset: från kollegial solidaritet till de existentiella grubblerierna som yrket obönhörligen väcker. Författarna reflekterar över den ständiga balansen mellan struktur och kaos, samt hur vårdens politiska och administrativa dimensioner påverkar dem som arbetar på livets frontlinje.
Detta är en berättelse om att navigera i en värld där medkänsla och äventyrslust ibland krockar med verklighetens hårda villkor. 80 år på 90 sekunder är inte bara en bok för dem inom vårdsektorn, utan för alla som vill förstå djupet och skönheten i att arbeta med livets sköraste ögonblick.
VAD BERÖRDE MIG MEST?
Att yrket i sig är en utmaning. Det gör det svårare med en dålig chef. Som återkommande patient inom ambulansen har jag TYVÄRR stött på personal som inte tagit mig på allvar, när jag har behövt åka med dem. Det gör att jag drar mig in i det längsta för att söka vård. Ett kapitel i boken handlar om just detta. En återkommande sjuk man som efter att ha sökt deras hjälp otaliga gånger till slut måste ta sig till sjukhuset på egen hand.
Denna vecka har varit både lugn med också händelserik. Har avslutat boken som Mia Parnevik skrivit. Påbörjat den tredje boken som Maggie Hartley har skrivit.
Fick tips om en bok som två ambulanssjukvårdare skrivit. 80 år på 90 sekunder.
Har beställt hem den. En av dem har kört mig ett fåtal gånger. Länk till boken hittar du HÄR
På tal om ambulans, åkte jag med ambulansen till sjukhuset igår fredag, pga yrsel. De gjorde inget mer än att observera mig i flera timmar.
Avslutar med att ge er bild på veckans väder. Vi har haft ganska mycket snö. Den börjar försvinna.
På julafton fick jag boken Inte utan min dotter i julklapp. Den är 400 sidor lång. En tjock bok med andra ord. Jag valde istället att se filmen. Har du inte sett filmen eller läst boken, hoppas jag att du gör det.
Den handlar om en iransk pappa som tar med familjen till Iran för att söka jobb som läkare där. Han fick sparken från jobbet i England. Det blir början på ett tufft liv för hans fru och barn, som under flera månader försöker att ta sig ut ur landet och tillbaka till England. Utan sin man.
Boken jag läser/lyssnar på just nu.
Årets läsutmaning har börjat. Jag har hittills avverkat den första boken av hundra totalt. Mia parnevik verkar vara en snäll människa. Hon har läst in boken. Jag blir lugn av att lyssna på hennes röst. Hoppas hon får möjligheten att läsa in fler böcker.
I måndags var jag tillbaka hos sjukgymnasten för att kontrollera knäet och om hon denna gång kunde se vilka skador som knäet fått. En misstänkt skada på Menisken blev domen. Hon skickade med mig några övningar. Däribland en övning som går ut på att sträcka ut benet med ett band som ger lite motstånd. I tisdags var det dags att påbörja träningen. När jag gjort 15 repetitioner inser jag att jag tränar höger knä som är det friska knäet istället för det vänstra som är det som är skadat.
Snön har kommit till ”Schlätta” vilket inte underlättar när man går på kryckor. Måste gå med kryckor vid längre sträckor. Bara en sådan enkel sak som att handla mat gör det hela mer problematiskt.
I måndags åkte jag ambulans 26 mil när jag haft sprängande huvudvärk i flera dagar som bara blev värre ju längre tiden gick. I en av ambulanserna fick jag en nalle. Kanske låter fånigt, men jag har ALDRIG fått det under alla år som jag har åkt med dem.
Det allra första mjukisdjuret blev en beige kanin.
På sjukhuset fick jag en färgstark räv. Konstig vinkel på bilden.
RÄKNA UT MIN KÄRNTEMPERATUR.
Jag har aldrig kollat upp vad min egen kärntemperatur faktiskt ligger på när jag är frisk. Det enda jag vet är att vården är noga med att det räknas som feber vid 38 grader. Det här med vart den egna gränsen går vid feber varierar mellan olika individer och en del är låg tempare. Tycker absolut att vården inte ska vifta bort en människa som kommer in med feber vid 37 grader.
Ska bli extra spännande att under tre dagar varje morgon ta tempen och räkna ut genomsnittet och det blir min kärntemp. Min kärntemp är: 36.8. och jag har feber vid 37.4. Alla har olika gränser för när de har feber eller inte.
Boken handlar om 12 – åriga Ruth som placeras och får bo hos Maggie och hennes familj. Läs den.
ÖRONPROPPAR FÖR KÄNSLIGA ÖRON SOM ANVÄNDS I VARDAGEN
Har sovit första natten med mina Sensoplugs. Har testat att sova med andra öronproppar. De ramlade ur örat hela tiden. Sensoplugs gör inte det. De ligger still i örat.
Idag när det här inlägget publiceras, har jag planerat in att tävla igen. Denna gång på klubbnivå. Senaste tävlingen fick jag den största rosetten jag någonsin sett.
Den här gången ska jag använda samma taktik som sist. Ta en väg i taget.
Den sista träningen hölls i onsdags.
Utöver det kom min ljusbricka i marmor hem. Den är så fin.
Hittade den på ett ställe. Jag har även läst ut dessa böcker:
Pernilla är en helt vanlig trebarnsmamma i en helt vanlig familj – och hennes son Alfred är ett helt vanligt barn. Tills han inte är det längre.
När Alfred hamnar i allt större problem med kriminalitet och droger sätter Pernilla hela sitt liv på paus för att hjälpa honom. Sakta men säkert dras familjen in i en kaotisk spiral, och plötsligt kretsar allting i deras tillvaro kring Alfred. En natt griper polisen honom för inblandning i narkotikaaffärer med ett av Sveriges mest ökända gäng, och en tanke börjar gro hos Pernilla: Jag är medberoende till en kriminell.
I Älskade jävla unge är en mammas skildring av hur maktlös man är som förälder när inte enbart kärleken räcker till. Och hur man, mitt i kampen för att rädda sitt barn, tvingas inse att man kanske först måste rädda sig själv.
”Det har kommit en lång rad böcker om gängkriminalitet de senaste åren. Många intervjuer har gjorts med anhöriga. Men ingen liknar ’Älskade jävla unge’. Den är, i sin diskbänksrealistiska skepnad, en berättelse att återvända till om tio, kanske tjugo år, för att förstå villkoren för en vanlig medelsvenssonfamilj i ett Sverige på 2020-talet.”
MIN KOMMENTAR: Det krävs mod dela med sig, av en förälders värsta mardröm. modigt och detaljerat.
Handling: Boken handlar om Cathy som tar hand om den nyfödda Darcy-May direkt från sjukhuset, med strikta instruktioner att modern inte får veta var barnet är. Cathy och hennes familj knyter an till bebisen, men en chockartad sanning om mamman avslöjas som skakar även den erfarna familjehemsföräldern.
Tema: Boken handlar om att vara familjehemsförälder, relationer mellan föräldrar och barn, samt att upptäcka chockerande bakgrundshistorier.
MIN KOMMENTAR:
Boken är bra hela vägen igenom. Den är viktig med att en kvinna i den åldern kanske inte är mogen för att ha ett barn. Ju längre tiden går får man också veta varför mamman inte vill ha barnet. Det påminner henne om en tid i livet, då hon blev utsatt för sexuella övergrepp av sin egen pappa. Frågan är om pappan till den unga kvinnan också är pappa åt den nyfödde?
