Denna vecka har varit både lugn med också händelserik. Har avslutat boken som Mia Parnevik skrivit. Påbörjat den tredje boken som Maggie Hartley har skrivit.
Fick tips om en bok som två ambulanssjukvårdare skrivit. 80 år på 90 sekunder.
Har beställt hem den. En av dem har kört mig ett fåtal gånger. Länk till boken hittar du HÄR
På tal om ambulans, åkte jag med ambulansen till sjukhuset igår fredag, pga yrsel. De gjorde inget mer än att observera mig i flera timmar.
Avslutar med att ge er bild på veckans väder. Vi har haft ganska mycket snö. Den börjar försvinna.
På julafton fick jag boken Inte utan min dotter i julklapp. Den är 400 sidor lång. En tjock bok med andra ord. Jag valde istället att se filmen. Har du inte sett filmen eller läst boken, hoppas jag att du gör det.
Den handlar om en iransk pappa som tar med familjen till Iran för att söka jobb som läkare där. Han fick sparken från jobbet i England. Det blir början på ett tufft liv för hans fru och barn, som under flera månader försöker att ta sig ut ur landet och tillbaka till England. Utan sin man.
Boken jag läser/lyssnar på just nu.
Årets läsutmaning har börjat. Jag har hittills avverkat den första boken av hundra totalt. Mia parnevik verkar vara en snäll människa. Hon har läst in boken. Jag blir lugn av att lyssna på hennes röst. Hoppas hon får möjligheten att läsa in fler böcker.
I måndags var jag tillbaka hos sjukgymnasten för att kontrollera knäet och om hon denna gång kunde se vilka skador som knäet fått. En misstänkt skada på Menisken blev domen. Hon skickade med mig några övningar. Däribland en övning som går ut på att sträcka ut benet med ett band som ger lite motstånd. I tisdags var det dags att påbörja träningen. När jag gjort 15 repetitioner inser jag att jag tränar höger knä som är det friska knäet istället för det vänstra som är det som är skadat.
Snön har kommit till “Schlätta” vilket inte underlättar när man går på kryckor. Måste gå med kryckor vid längre sträckor. Bara en sådan enkel sak som att handla mat gör det hela mer problematiskt.
I måndags åkte jag ambulans 26 mil när jag haft sprängande huvudvärk i flera dagar som bara blev värre ju längre tiden gick. I en av ambulanserna fick jag en nalle. Kanske låter fånigt, men jag har ALDRIG fått det under alla år som jag har åkt med dem.
Det allra första mjukisdjuret blev en beige kanin.
På sjukhuset fick jag en färgstark räv. Konstig vinkel på bilden.
RÄKNA UT MIN KÄRNTEMPERATUR.
Jag har aldrig kollat upp vad min egen kärntemperatur faktiskt ligger på när jag är frisk. Det enda jag vet är att vården är noga med att det räknas som feber vid 38 grader. Det här med vart den egna gränsen går vid feber varierar mellan olika individer och en del är låg tempare. Tycker absolut att vården inte ska vifta bort en människa som kommer in med feber vid 37 grader.
Ska bli extra spännande att under tre dagar varje morgon ta tempen och räkna ut genomsnittet och det blir min kärntemp. Min kärntemp är: 36.8. och jag har feber vid 37.4. Alla har olika gränser för när de har feber eller inte.
Boken handlar om 12 – åriga Ruth som placeras och får bo hos Maggie och hennes familj. Läs den.
ÖRONPROPPAR FÖR KÄNSLIGA ÖRON SOM ANVÄNDS I VARDAGEN
Har sovit första natten med mina Sensoplugs. Har testat att sova med andra öronproppar. De ramlade ur örat hela tiden. Sensoplugs gör inte det. De ligger still i örat.
Idag när det här inlägget publiceras, har jag planerat in att tävla igen. Denna gång på klubbnivå. Senaste tävlingen fick jag den största rosetten jag någonsin sett.
Den här gången ska jag använda samma taktik som sist. Ta en väg i taget.
Den sista träningen hölls i onsdags.
Utöver det kom min ljusbricka i marmor hem. Den är så fin.
Hittade den på ett ställe. Jag har även läst ut dessa böcker:
Pernilla är en helt vanlig trebarnsmamma i en helt vanlig familj – och hennes son Alfred är ett helt vanligt barn. Tills han inte är det längre.
När Alfred hamnar i allt större problem med kriminalitet och droger sätter Pernilla hela sitt liv på paus för att hjälpa honom. Sakta men säkert dras familjen in i en kaotisk spiral, och plötsligt kretsar allting i deras tillvaro kring Alfred. En natt griper polisen honom för inblandning i narkotikaaffärer med ett av Sveriges mest ökända gäng, och en tanke börjar gro hos Pernilla: Jag är medberoende till en kriminell.
I Älskade jävla unge är en mammas skildring av hur maktlös man är som förälder när inte enbart kärleken räcker till. Och hur man, mitt i kampen för att rädda sitt barn, tvingas inse att man kanske först måste rädda sig själv.
“Det har kommit en lång rad böcker om gängkriminalitet de senaste åren. Många intervjuer har gjorts med anhöriga. Men ingen liknar ‘Älskade jävla unge’. Den är, i sin diskbänksrealistiska skepnad, en berättelse att återvända till om tio, kanske tjugo år, för att förstå villkoren för en vanlig medelsvenssonfamilj i ett Sverige på 2020-talet.”
MIN KOMMENTAR: Det krävs mod dela med sig, av en förälders värsta mardröm. modigt och detaljerat.
Handling: Boken handlar om Cathy som tar hand om den nyfödda Darcy-May direkt från sjukhuset, med strikta instruktioner att modern inte får veta var barnet är. Cathy och hennes familj knyter an till bebisen, men en chockartad sanning om mamman avslöjas som skakar även den erfarna familjehemsföräldern.
Tema: Boken handlar om att vara familjehemsförälder, relationer mellan föräldrar och barn, samt att upptäcka chockerande bakgrundshistorier.
MIN KOMMENTAR:
Boken är bra hela vägen igenom. Den är viktig med att en kvinna i den åldern kanske inte är mogen för att ha ett barn. Ju längre tiden går får man också veta varför mamman inte vill ha barnet. Det påminner henne om en tid i livet, då hon blev utsatt för sexuella övergrepp av sin egen pappa. Frågan är om pappan till den unga kvinnan också är pappa åt den nyfödde?
Även om majoriteten av böckerna jag lyssnar på är skrivna av kvinnor, finns det manliga författare som verkligen berört mig. Det handlar ofta om berättelser med tyngd, livserfarenhet och självinsikt, gärna där författaren inte räds att visa sin sårbarhet.
Jag har märkt att jag väljer män som vågar skriva om det som skaver – barndomstrauman, missbruk, förlust, skuld eller identitet.
💬 När det känns äkta
Det finns en viss typ av manlig författare jag återkommer till. De som:
skriver självbiografiskt eller verklighetsnära
har ett naket och reflekterande språk
vågar prata om svaghet utan att romantisera det
Då lyssnar jag. Då stannar jag kvar i berättelsen.
👨💼 Några män jag lyssnat på
Kalle Moraeus
Petter Stordalen
Pär Johansson
Det är inte ofta jag väljer en manlig författare – men när jag gör det, lämnar boken ofta ett starkt intryck.
❓Hur är det för dig?
Dras du mer till kvinnliga eller manliga röster? Tipsa gärna om en manlig författare som överraskat dig – jag är nyfiken!
Min allra första ljudbok var “För mycket av allt” av Sanna Bråding. En självbiografisk berättelse som grep tag i mig direkt. Den var rå, ärlig och full av känslor – inget tillgjort, inga filter. Den boken öppnade något i mig, och sedan dess har jag fortsatt att söka mig till kvinnliga författare. <img src=”(ladda upp bilden i inlägget här)” alt=”För mycket av allt – Sanna Bråding” width=”300″/>
💬 Kvinnliga röster – ett annat djup?
När jag ser tillbaka på min Storytel-historik inser jag att de allra flesta böckerna jag lyssnat på är skrivna av kvinnor. Kanske för att:
de ofta skriver om känslor, relationer och vardag
det finns ett igenkännande i hur de beskriver psykisk ohälsa, utmattning, sorg eller glädje
språket ofta känns mer naket och direkt
Jag har inget emot manliga författare. Men det är sällan jag fastnar för deras ton på samma sätt. Med kvinnliga författare känner jag mig sedd, förstådd och ibland till och med tröstad.
📚 Några favoriter jag återkommer till:
Sanna Bråding – För mycket av allt
Catharina Ingelman – Sundberg
Cathy Glass
Casey Watson
❓ Hur tänker du?
Har du också märkt att du dras till vissa typer av författare? Skriv gärna en kommentar och tipsa om en bok du älskat – jag letar alltid efter nya berättelser att dyka in i!
